Gustaf III:s Brev :

Hedengrens Bokhandel Stockholm har utgivit Gunnar von Proschwitz’s Gustaf III:s brev som julhälsning 1992


Old paper (150 – 250 years ago),
Joseon Dynasty-period of Korea’s school book

Gustaf III har som kanske ingen annan konung satt sin prägel på svensk kultur. Han är vår kulturkung. Han var född 1746 och regerade mellan 1771 och 1792. Tron på vitterhet, på humanism och upplysning var ett arv från de män som främst format honom intellektuellt: Carl Gustaf Tessin, Carl Fredrik Scheffer, Gustaf Philip Creutz. Gustaf III förvaltade väl det arvet och ville i sin tur dela med sig av det till sitt folk. Det visade han bl.a. genom sitt stora intresse för teatrarna på Drottningholm och Gripsholm och genom att år 1773 skapa Kungl. Teatern – Operan – och 1788 Dramatiska teatern. Det är för honom naturligt att uppmuntra och stödja konstnärer, skådespelare, musiker och författare: Sergel, Desprez, Abraham de Broen, av Gustaf kallad den svenske Garrick, Joseph Martin Kraus, Kellgren, Leopold, Bellman… Han instiftade akademier t.ex. Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg 1778, Svenska Akademien 1786 och gav samma år nytt liv åt Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, som hans moder, Lovisa Ulrika, hade grundat år 1753.

Gustaf III om någon insåg människans behov av intellektuell och kulturell verksamhet för att ge livet mening och innehåll. Man kan se det som ett huvudtema i hans livsepos. Han kände sig inte tillfreds utan tankeutbyte. Hans brevs mångfald är tecken på det och utsäger det.

Det är i breven som han kommer oss nära. De visar, hur han egentligen var. I dem vädjar han till oss. Eftervärlden – La Posterite som det heter i hans franska text – är ett centralt begrepp i hans livsfilosofi. Monarker måste, hävdar han, bedömas av eftervärldens domstol. Endast den kan uttala sig med oväld. Samtidens domslut däremot är i hans ögon partiskt och grundat på fördomar. Han vill bli bedömd efter sina gärningar.

I mängden av motstridiga omdömen som drabbat Gustaf III, överväger den negativa kritiken. Kungen gäller för att vara en hysteriker, en fjant med homosexuella böjelser, en teaterkung. Ett antal av hans samtida memoarförfattare skildrar honom också i huvudsakligen mörka färger.

Har eftervärlden motsvarat kungens förtroende? Har den objektivt granskat hans gärning? Utöver hans handlingar som talar sitt språk, äger vi hans skrifter, hans tal och framför allt hans märkliga privata korrespondens som genom lyckliga omständigheter bevarats till vår tid. Och brevet var 1700talets främsta kommunikationsmedel. Har man läst hans brev, där han för sin egen talan? Här måste svaret som vi skall se bli nekande.

Gustaf III:s korrespondens utgör ett mycket rikt material; hur rikt är det i dag faktiskt ingen som vet. Fram till vår tid har med visshet lågt räknat ett par tusen av hans brev bevarats. De är spridda såväl inom Sverige som utomlands, Finland, Frankrike, England, Spanien… Man träffar på dem i offentliga arkiv och bibliotek likaväl som i enskilda, på slott och herresäten. Det stora flertalet av dem är skrivna på franska. Det motsvarade tidens sed; franskan var det internationella språket. Svenskan var då alltjämt ett ganska kärvt språk, som behövde såväl tuktas som berikas. Endast inom den katolska kyrkan behöll latinet sin ställning, i diplomatiska kretsar härskade franskan.

Vad som i stor utsträckning har hindrat Gustaf III att nå fram till sin eftervärld är inte endast brevens språk – franskan – utan också att de publicerade breven, ett fåtal, länge förelåg endast i utgåvor som förgripit sig på kungens brevtext, förvanskat den, ändrat och censurerat den. Hela partier har uteslutits, namn strukits… Mycket av Gustaf III:s stilistiska mästerskap och av brevens innehåll har gått förlorat i De Chaux’ och Johan Gabriel Oxenstiernas editioner från 1800-talets början. Säkerligen har det inte skett i ond avsikt. Nej, man fann det snarare som Johan Gabriel Oxenstierna skriver, ”omöjligt att låta allmänheten få ta del av allt som kungen skrev som uttryck för en vänskap som inte kände några förbehåll”. Oxenstierna hade, skriver han vidare till friherre Gustaf Mauritz Armfelt, funnit det nödvändigt ”att offra eller mildra dessa starka och energiska stildrag, med vilka Gustafs storsinthet i förrtroende utgöt sin smärta utan att förutse, att andra ögon någonsin skulle träaga in i intimitetens helgedom” (originalbrev på franska, 26 juli 1805, Riksarkivet i Hesingfors). Med sådana utgivningsprinciper saknar de nämnda editionerna allt värde som historiska källor.

Länge hade endast ett antal brev getts ut med full respekt för både innehåll och form. Det gäller breven till Lovisa Ulrika och till Armfelt. Man kan kalla det en skandal, men det ändrar inte det faktiska förhållandet. Varken historiker eller litteraturhistoriker synes ha känt sig lockade av uppgiften att publicera Gustaf III:s brev. Den förutsätter utöver behärskning av 1700-talsfranskan och ingående förtrogenhet med upplysningstiden ett mödosamt och tidsödande insamlande ab de kungliga originalbreven. Därefter tillstöter andra svårigheter. Gustaf III:s handstil är inte särskilt lätt att tyda. Med åldern komplicerar kungen den mer och mer. Olyckligtvis förhåller det sig på samma sätt med hans rättstavning. Båda når de en sådan grad av bisarreri att läsaren av hans manuskript lätt går vilse. Nu är kungen inte ensam om att ståta med en nonchalant ortografi. Seklets verkligt stora franska författare – en Montesquieu eller en Voltaire – betraktade rättstavning som någonting man suveränt satte sig över. Det är först en god bit in på 1800-talet som rättstavning inte längre betraktas som en bagatell utan som uttryck för bildning. Man har all anledning att erinra sig detta, när man läser 1700-talshandskrifter.

Läsaren av kungen originalbrev distraheras också av den sparsamma interpunktionen och de många anakoluterna. Kungen har ofta glömt att läsa igenom vad han skrivit: en ändring i första utkastet till en mening drar ibland med sig en ändring av grammatikalisk natur, som kungen underlåtit att vidta. Vissa brev sätter läsaren på särskilt svårt prov. Om han kan finna sin väg i röran, är det till priset av en kraftig dos envishet och fantasi. Mestadels kan läsaren emellertid när han väl kommit till rätta med den kungliga stavningen, inte låta bli att ryckas med och charmeras av brev där innehållets tonläge allegro vivace svarar mot pennans tempo furioso. Kungen är en boren stilist. Breven är impulsiva, levande, omväxlande; deras rytm är som pennans mycket snabb. De återspeglar kungens rika intellekt och ger fritt spelrum åt hans fantasi, hans temperament och hans dramatiska läggning. Han förmedlar till oss i breven sina innersta tankar, samtidigt som han tecknar en bild av en viktig epok i Sveriges och Europas politiska och kulturella historia. Breven utgör för specilisten på 1700-talsfranskan och på upplysningsseklets litteratur- och kulturhistoria ett fascinerande forskningsfält inte minst emedan deras innehåll och stil nära angår varje svensk med intresse för sitt lands kultur och historia.

Erik Gustaf Geijer har fängslats av den febrila rytmen i såväl Gustaf III:s tanke som stil: ”Pennan flyger som tanken. Och likväl har uttrycket lika mycken kraft som liflighet och ledighet. Man ser en liksom medfödd, naturlig stil som ej behöfver fråga efter former.” (Konung Gustaf III:s papper, I, s. 12)

Innan jag gav mig i kast med att publicera ett urval av Gustaf III:s korrespondens, ägnade jag hans franska ett ingående studium. Det resulterade i boken Gustaf III de Suede et la langue francaise. Recherches sur la correspondance du roi. Göteborg & Psris 1962. Franska språkets inflytande under hela 1700-talet på vårt språk liksom på de flesta andra västerländska språken var betydande. Kulturgången från Frankrike till Sverige, från franskan till svenskan, möjliggjordes bl.a. av män som stått Gustaf III nära: Carl Gustaf Tessin, Carl Fredrik och Ulrik Scheffer, Gustaf Mauritz Armfelt, Curt Bogislaus Ludvig Christoffer von Stedingk. Tack vare alla dem och Gustaf III har svenska språket från Paris erhållit en mängd kulturord, i dag omistliga och som på ett naturligt sätt fogats till dem som vi under tidigare sekler mottagit från Aten och Rom. Gustaf III:s språkliga receptivitet är märklig och har berikat svenska språket. Han knöt därmed inte bara våra band med Frankrike fastare utan med hela det upplysta Europa.

Med den erfarenhet och förtrogenhet som vunnit genom studiet av brevens franska kunde jag gripa mig an själva utgivandet av hans brev. I samband med Svenska Akademiens 200-årsjubileum 1986 gav jag på franska ut cirka 150 av hans franska originalbrev.

I år – 1992 – 200 år efter Gustaf III:s död, har jag översatt till svenska och publicerat drygt 200 av hans franska originalbrev. Min förhoppning har varit, att Gustaf III:s brev genom den svenska översättningen skulle nå ett större antal av kungens landsmän med intresse för Sveriges såväl politiska som kulturella historia samtidigt som breven skulle öka förståelsen för Gustaf III:s person och gärning.

Breven fördjupar vår kunskap om Gustaf III. Det porträtt som möter oss i dem är mera nyanserat än de som tidigare presenterats oss. Vi lär bättre känna människan Gustaf III. Man får se, vem han var mitt uppe i ett hektiskt handlande; i olyckan och i prövningen.

Breven vittnar om kungens lidelsefulla engagemang för kultur: konst, teater, litteratur, musik, språk, allt det som ger ett meningsfullt innehåll åt ett liv annars dömt att förspillas i materialism. Han var den store kosmopoliten bland svenska kungar. Genom honom knöts Sverige närmare den europeiska kontinenten. Hans brev – rätt lästa, rästa, rätt förstådda – ger oss en ny bild av Gustaf III. I breven får han äntligen – efter 200 år – föra sin egen talan. Ocensurerad.

Till att börja med tedde sig inte brevskrivandet för kronprins Gustaf som en särskilt roande sysselättning, så mycket mer som brevet och pennan jämte franska språket var hans lärares – Carl Gustaf Tessin (1695 – 1770) och Carl Fredrik Scheffer (1715 – 1786) – främsta pedagogiska  vapen. Prinsen fick läsa böcker och sedan i brevform på franska delge sina lärare sina tanker om de lästa verken.

Det är inte underligt, att den unge Gustaf tjurar, när han skall lära sig brevskrivandets konst genom att läsa Madame de Sevignes (1626 – 1696) brev. Hon betraktas alltjämt som den franska brevlitteraturens stora kvinnliga namn. 

Scheffer, sedan 1756 kronprinsens guvernör, tidigare Sveriges minister vid det franska hovet, hade uppmanat sin elev att först och främst lägga märke till att Madame de Sevignes brev är enkla och naturliga. Av det skälet tjänade de i Frankrike som modell för brevskrivande. 

Kronprinsen svarar sin lärare den 8 april 1757 på följande sätt :

Min Herre,

Ni har bett mig att skriva detta brev och jag måste göra Er tillfreds trots den motvilja jag har mot att skriva brev. Därför blir det inte ett långt brev, och jag skall skriva det som Ni sagt. Ni har rått mig att läsa Madame de Sevignes brev. Jag har läst dem. Ni kommer att tycka, att jag har dålig smak, ty jag fann dem mrcket tråkiga. Men till min ursäkt måste jag säga, att jag då inte kunde Frankrikes historia, som jag nu kan den. Jag tror, att om jag läste om dem en gång till, skulle jag finna dem mer roande.

Jag slutar detta brev med att försäkra Er om min vänskap. Jag är och kommer alltid att vara Eder uppriktige vän.

Gustaf

(Gustaf III, s. 31)

…… continue

December 30, 2018 at 4:28 pm
Category: fabric-life, Recycling